Hurula overbeviste igjen

Med gjestespill og sang fra Lars Winnerbäck på "Husen här ute" allsang og et herlig øsende driv skapte Hurula allsang og fikk publikum til å klappe ivrig med til slagkraftig sosialrealistisk rockelyrikk på Parkteatret.

---

Hurula / Parkteatret / 26.02.26

Av Jan-Olav Glette // 28.02.26

---

Stemningen er elektrisk fra første stund. Parkteatret på Grünerløkka i Oslo er smekkfullt. De tungt hypede ungdommene i Nektar har ikke helt hatt dagen, men likevel fått applaus og lagt grunnlag for det som skal komme.
Læremesteren Robert Hurula Petterson tripper av energi idet han entrer scenen.
Først ut er "Ett annat språk" fra fjorårets dyptpløyende album "Existens".

Du, jag vet en plats där vi kan va
På rätt sida om marken, ännu en dag
Om du vill ha mig säg det nu
Jag väntar vid älven
Där kroppar flyter ut

Er det dette å være annerledes, en outsider, medberoende eller finlandssvensk det handler om? Hvordan minner og følelser former hvem man er. Teksten er både forlokkende, romantisk og mystisk der den antyder utenforskap, avhengighet, men også en form for samhørighet. Scenen er satt. Vi er inne i norrlänningens univers, mollstemt, usminket og personlig. Sterke melodier kompenserer for svartsinnet og bearbeidelse av personlige traumer.

Trampe-hoppende jager han fra side til side, biter gitar, svinger den rundt eller lager rocke-poser uten noen gang å være anstrengt. Snarere er det vel en blanding av nervøsitet, autensitet og kraft som kommer frem. Det er en voldsom intensitet og tilstedeværelse i det 46 åringen gjør. Vi tror på mannen fra Luleå.

"Ny Drog" er mye av det samme.

Har slösat bort, jag har slösat bort mig själv igen
Det finns ingen bättre, bättre värme, kom skär upp och kryp in i mig
Behövs en ny drog för och komma ner
Dra med dig stjärnorna till oss ikväll
En ny drog för och hitta hem
Hem till himmelen och tillbaks igen

Flykt og eskapisme, selvdestruktivitet og søken etter mening og tilhørighet. Å høre på Hurula er en øvelse i medmenneskelighet og empati som rører dypt i hjerte. Tekstene skaper forståelse, identifikasjon og fellesskap.

Skingrende vokal og forvrengte gitarer skaper en feberhet, mørk gitarrock med røtter i postpunken. Avstanden er kort til forbildet Thåström og hans Imperiet. Kristi Brud som varmer opp for Gluecifer noen kvartaler unna er en annen musikalsk slektning – selv om Hurula er mer gitarrock.

Siden sist har uttrykket blitt vinglete og løsere i formen. Han spiller medmusikantene gode, lar dem ta plass. Plutselig dukker Lars Winnerbäck opp. Vi får " Husen här ute" med hans gjestevokal og spill. En oppriktig glad og takknemlig Hurula beskriver ham som en helt. Da får det heller våge seg at anmelder ikke deler begeistringen i samme grad. Øyeblikket tilfører likevel konserten noe.

Påfølgende "22", og ikke minst "Ont som jag", skarpere og treffer enda bedre selv om jeg også er oppriktig glad i låten fra albumet "Klass".

Nerven og motstandskraften brenner fast.

Snuten här ute, blir råare med tiden
På förortssafari, låser dörrarna på bilen
Låt dom aldrig aldrig se dig skaka
Känn hjärtat slå, känn hjärtat slå tillbaka

Lukten av piss, vi såg igenom allting
Vi såg på varann och såg äntligen en framtid
Kniven mot strupen för att kunna snacka
Vi visste alla orden, men vi sjöng dom fel, vi sa

Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag
Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag

Budskapet i ekstranummeret " Sand" er dystert, men ikke uten håp.

Alla bibelfyllda skallar, snuten skapar skurkar här
Kom tätt intill mig, ta mig igenom allt det där
Varje dag ett nytt sår, nåt spolas upp på vår strand
Medan dom bygger en mur runt sitt land
Sitt Sverige byggt av sand

Når vokalbiten er overstått tar han publikum i front i hendene, går bak scenen og lar musikerne avslutte i et ensomt duellerende rockeøs.

---

Del på Facebook | Del på Bluesky